Trodde faktiskt att sorgen skulle mattas av… Men vet faktiskt inte om den någonsin kommer göra det. I helgen var det då två år sedan det fruktansvärda hände. Den dagen jag aldrig mer kunde ringa för att få råd och hjälp. Det är nog det jag mest saknar konstigt nog… För jag kunde alltid ringa och fråga. Hade han inget svar så tog han alltid reda på det för att kunna hjälpa mig fram i livet.

I dag hade han varit stolt över mig, det vet jag. Men han hade aldrig sagt det själv till mig utan det hade jag fått reda på av andra. Han var aldrig som sin bror som alltid puschade mig och gav mig beröm. Utan beröm var något man förtjänade om man slet som ett djur för att nå sitt mål. Men även om man nådde sina mål fick man ändå stå där utan en klapp på huvudet. Det gjorde att man kämpade ännu mera och ännu mera för att få hans värdefulla uppmärksamhet. Efteråt fick man reda på att han var sjukt stolt över mig. Lika mycket som jag alltid var stolt över honom. Jag var så jävla stolt över honom! Hoppas att han någon gång fick reda på det eller kände det.

Glömmer aldrig den gången jag hade plåtat honom och han fick vara med på min hemsida. Han var stolt som en tupp och gick omkring och skröt om det. Han var så himla gulligt mallig. Att saknaden aldrig ger med sig…. Saknaden känns bara djupare och djupare.

Men snart är den här helgen över och jag kan börja fokusera på min utställning Romantic and Love som sätts upp nästa helg.

Det känns helt ihåligt och tungt just nu men det kan bara bli bättre…. får vi hoppas.